Kuriosa - Öv100

Go to content
Fritid
 
Fru Berggrens Drickabod
Text av Kalle Berggren
 
Namnet Fru Berggren är något som ofta återkommer i protokollen, hon blev något av ett allmänt samtalsämne och den stora samlingspunkten på Öresundsvarvet under 20- och 30-talet.

Det hela började i juni -25 med att klubben föreslog öppnandet av en ”drickabod” efter korporationsmodell och bara några dagar senare beslutades att boden skulle handhavas av Fru Berggren.

”Hon skall själv sköta inköp och betalning och den vinst som blir skall vara hennes lön”, stod det i beslutet.

I drickaboden såldes lemonad, mjölk och kaffe samt diverse brödsorter. Boden blev ett populärt tillhåll och många nyttjade dess tjänster.

Kalla och blåsiga dagar satt det fint med något varmt hos Fru Berggren, det gick så långt med fikandet att företagsledningen höjde ett varnande finger.
 
– Arbetarna må icke stå för länge vid boden, sa ledningen som tyckte att köerna blev för långa strax före middagstid.

Berggren var ingen dum affärskvinna, tvärt om, redan tidigt införde hon sina privata ”kontokort” eller ”krita” som det hette på den här tiden. Arbetarna kritade vilt hos henne, fattas bara annat så knapp som lönen var. Nu utnyttjade många Berggrens ”goda” hjärta och uppgav fel namn vilket innehaverskan reagerade hårt emot. Hon skrev då till och begärde ersättning, klubben svarade syrligt och förklarade att Fru Berggren gjorde bäst i att ta kontant betalning.

Den här brevväxlingen återkom med jämna mellanrum, men när Berggren inte fick någon hjälp från facket vände hon sig direkt till ledningen och begärde att man från lönen skulle dra skulden. Detta väckte klubbens vrede och det höjdes röster för att hon skulle ersättas.Först utnyttjar hon arbetarnas knappa situation och sen begär hon att den stackaren skall betala skulden direkt från lönen. Har vi inte påtalat gång efter annat att hon skall ta kontant betalning och inte bara tänka på sin vinst, tyckte en uppretad arbetare.

Fackklubben började granska Berggrens affärer och kom fram till att hon tjänade riktigt bra, så bra att klubben krävde en veckohyra på 40 kronor som skulle gå till sjukkassan. Uppenbarligen gillade Fru Berggren inte det beslutet, vid ett flertal tillfällen ”glömde” hon bort att betala och klubben fick rycka ut på nytt. Och så här höll det på med en blandning av typisk varvshumor och allvar. Fru Berggren blev en del av inventarierna på varvet, lika värdefull som dockan och kranarna.

Fortsättning på Fru breggrens Drickabod kom vid årsskiftet -49 passerade Andelsföreningen det magiska tusenstrecket. Andelsföreningen hade kommit igång strax efter krigsslutet och då bl a taget över Fru Berggrens kaffeservering. Men föreningen huvudakliga målsättning var att serva varvsarbetarna med billiga och bra arbetskläder.Kaffeboden var ingen dålig affär, omsättningen låg och pendlade kring 70 000 kronor strecket och var siffror som gick att jämföra med den en nymodighet som det tog tid att vänja arbetarna vid. När föreningen startade med grötfrukost blev det fför mycket, sällan fler än 20 satt till bords på morgonen. Så den verksamheten försvann snabbt. Affärsrörelsen växte och 1949 kunde andelsföreningen öppna en egen affärslokal på Ödmanssonsgatan , Öresundsvarvets vaktstuga hade blivit för trång. Kaffeboden på varvsområdet minns många av de äldre fortfarande, den var ett populärt tillhåll, isynnerhet smällkalla vinterdagar.

- Det gäller att försöka undervika köbildning och folkskocking vid kaffeboden, ävensom handla på kredit i densamma, skrev föreningen som visste att boden inte sågs med blida ögon från företagsledningen och därför bara fick ha öppnet på vissa bestämda tider, allt för att inte störa produktionen. När den nya bädden invigdes fick jobbarna för första gången något som kan liknas vid ett modernt café och boden blev ett minne blott. Senare stängdes också "schappet" som det kallades, och ersättes med tre moderna kaffeautomater, året var 1960...!

Materialet taget ur boken om Öresundsvarvets Verkstadsklubb med tillstånd av Kalle Berggren.                

Skrönor, sanningar eller ren lögn
Text av Christer Skiöld

På större företag har det alltid förekommit historier eller skrönor om folk som har sagt eller gjort något utöver det vanliga. På 1970-talet talades det om en person på ett varv, i en stad söder om Landskrona, som burit på en bräda i flera månader. Ingen skulle ha ifrågasatt hans arbete. Men det var ingen som varken sett honom eller visste vem han var. Efter bara något år gick ryktet om att det var en person på ett varv i Göteborg som gick runt med en bräda. Var det samma kille eller var det en nyanställd. Men även där var det ingen som visste vem han var.

På Öresundsvarvet fanns det säkert något liknande, men aldrig promenader med en bräda. Det fick räcka med en luftmaskin eller något verktyg. (Att gå och slipa sina mejslar var en bra anledning till att få en paus i arbetet.)

Historien om han som skulle få ut en nygjord cykelkärra genom vakten kan vara sann. Det var på den tiden man kunde köra in, innanför vakten. Han hade byggt en kärra att sätta bak efter sin cykel. Det hade säkert gått åt många timmars arbete med tillverkningen och kanske mycket material. Men att få ut kärran från området kunde bli problem. Men han löste det genom att cykla ut till tippen och fylla den med plank och bräder. Han blev givetvis stoppad i vakten, som frågade efter ”lappen” (passersedeln som gav en tillstånd att föra ut material från varvsområdet.) Men då han inte hade någon blev han tillsagd att cykla ut på tippen igen och tömma vagnen. Jag vet inte om vakten gjorde honnör för honom när han cyklade hem, med han borde ha gjort det.

En skröna är däremot historien om mannen som försökte smuggla ut ett smidesstäd hängandes i ett rep om halsen under rocken. När vakten frågade vad han skulle med denna. Så svara han med en undran om vem som hängt det där.

Nästa historia har jag fått höra berättas och jag tror att den är sann. Det är tidigt 1950-tal och 2 man ska förflytta en ganska tung plåt på tanktaket. En av männen hade drabbats av skoskav och gick omkring i strumplästen. Strumporna var säkert inte nya för de bestod bara av skaft och hålfot. Man hade nu lyft upp plåten och börjad gå med den. Alldeles intill låg en svetsare och svetsade en skarv. När elektroden var slutkörd, så slängde han iväg ”fimpen” som glödande röd rullade över tanktaket. Den stannade precis där den skolöse satte ned foten, det luktade nygrillat och det rök om hälen. Men där slutar dramatiken för den brände stannade tvärt och sa till sin kompis – ”Vi sätter ner den här järnbiten ett tag för jag trampade på något varmt.”

Följande historia är sann, för jag var närvarande. Det första supplyfartyget Stena Constructor låg vid utrustningskajen. Jag stod inne hos grovarbetareförmannen när två man inlånade från ett företag i stan kom in. De var bekymrade för att de hade hållit på hela förmiddagen med att försöka tömma swimmingpoolen från vatten. Eftersom förmannen inte kände till att det fanns en pool ombord, så fick de gå före och visa var den var. Väl ombord kunde man se den, poolen. Men den var inte lämpad för att bada i, däremot var den bra för att sänka ner dykarklockan. Jag vet inte hur förmannen redde ut det, men jag hade svårt för att hålla mig för skratt. När man senare tänker efter, så var det egentligen synd om dessa två, för hur skulle de kunna veta att det skulle vara ett hål i botten. Men det arbete de utförde var säkert till nytta för Öresunds syretillförsel. För varken för eller senare har vattnet blivit så blandat.


Back to content