Nitare - Öv100

Go to content

Main menu:

Bygg båten > Yrken
Nitare - Diktare
En gång i tiden, innan svetsmetoderna kom in på varven nitade man bland annat bordläggningen mot spanten. Nitarna, eller nagel som man benämnde dem, hanterades av ett arbetslag bestående av en nitare, en mothållare och en nagelvärmare. Mothållaren placerade nageln i ett borrat hål i t.ex. bordläggningen och höll sedan mot medan nitaren bearbetade naglet med en lufthammare. Om det var ett större avstånd mellan nagelvärmaren och mothållaren använde man ytterligare en ”nagelapa”, Det var som regel en plåtslagarlärling som fick uppdraget att vara en mellanstation mellan nagelvärmaren och nitaren. Diktaren arbetade med en mejselmaskin och med en trubbig mejsel och bearbetade plåtskarvarna vid nitförbandet och ibland materialet på nagelskallarna mot bordläggningsplåten så att skarvar och nitförbandet blev tätt.

Nitarna hade som uppgift att rödglödga nagel i en liten koleldad ässja och sedan langa fram dem till mothållaren som satte in nageln i det borrade hålet. Gick det för sakta att få fram nageln hann den svalna och gick inte att stuka till på rätt sätt. Blev nageln överhettad miste den sin hållfasthet.

Nitning var fram till andra världskriget mycket vanligt förekommande vid byggandet av fartyg. På Öresundsvarvet var nitare och diktare en stor och mäktig yrkesgrupp. Det tog tid att lära sig hantverket och nitarna blev lite av ”kungar” på ett varv.

Eftersom arbetet var på ackord kunde ett duktigt arbetslag, där alla utförde sina arbetsuppgifter bra, tjäna mer pengar. Fungerade inte samarbetet blev det sämre förtjänst. Det finns berättelser om hur elaka nitare kunde ge någon av sina så kallade ”nagelapor”, oftast ungdomar, rejäla örfilar om de inte hängde med i arbetstakten eller klantade sig på något sätt. Det finns även åtskilliga historier om hur de blev utskällda för att naglarna inte var glödgade på rätt sätt. En verkligt hårdhänt uppfostran, med andra ord.

Back to content | Back to main menu